Att alltid få känna hur annorlunda man är och hur man aldrig räcker till. Att ständigt känna en press på sig, som kanske inte ens finns där.Att ständigt känna sig otillräcklig och ful. Att aldrig få stå och kolla sig i spegeln och känna sig nöjd med den man är. Är det livet? Går livet ut på att ständigt må dåligt och ständigt få försöka kämpa mot det omöjliga, att vara lycklig.? Då har jag bara en fråga. Är det här det som kallas livet? För i så fall vill jag inte vara med i den leken. Då leker jag hällre med döden.